Hej!

2006 vart jag blind på vänstra ögat efter Wilmers förlossning. Jag var hos neurologer och läkare men dem hittade inget fel. Jag levde då på som vanligt och anpassade mig till att bara kunna se med ena ögat. Mina barn och min man var väldigt stöttande. Vid denna tid hade jag full syn på högra ögat och kunde fortfarande läsa, skriva och göra allt själv.

 

2010 på sommaren innan Débbie föddes så märkte jag att synen på högra ögat försämrades. Efter förlossningen så ordnade dem en remiss till ögonkliniken i Borås där dem konstaterade att jag inte ens hade ledsyn på högra ögat utan endast 0,02 i synskärpa.

 

Under de tre år som Débbie var hemma och jag hade Saga och Tindra som dagbarn så har min önskan alltid varit att synen skulle bli lite bättre så att jag skulle kunna börja jobba lite igen. Jag har ju inte jobbat sedan Dilba föddes 2004. Vi kämpade på här hemma, men nu kunde jag inte längre läsa eller skriva.

 

Jag kan inte orientera mig på andra ställen som jag inte känner till, men här hemma har jag ju full koll på allt så det har alltid funkat hemma. Om du testar att blunda och endast kisa pyttepyttelite på höger ögat så får du en liten känsla av hur jag har det.

 

Jag ser konturer men allt är alltid väldigt suddigt. Läkarna har även konstaterat att det inte kommer att bli bättre. Men som tur är har jag tränat upp mina andra sinnen, så jag känner igen människor på rösten. Tex om någon kommer fram till mig när jag är ute på ärenden och det kommer fram en människa och pratar så ser jag inte vem det är men oftast känner jag igen människan på rösten.

 

Jag har nu börjat gå hos doktorn nu efter sommaren, därför det har vart lite tyst här på bloggen. Jag har nu även kommit i kontakt med Syncentralen där jag har en bra kurator och andra bra och underbara människor runt omkring mig.

 

Bland annat har jag fått en talande klocka. På torsdag nästa vecka har jag och Teddy möte på Syncentralen och Teddy ska få hjälp med att lära sig ledsagning. Jag har nu även insett hur mycket hjälp och hjälpmedel det finns för att underlätta vardagen som synskadad.

 

Tackar dem som har varit ett stöd under dem här åren och dem som hjälper och stöttar mig nu. Jag är ingen människa som gräver ner mig i det som är negativt utan försöker alltid se det positiva i livet och händelser.

 

Som det är nu så har det hela tiden varit Daniella som har hjälpt mig att skriva på bloggen sedan 2010. Men inom kort ska jag få hjälpmedel så jag kan skriva och äntligen bli mer självständig.

 

Jag älskar verkligen att blogga och tycker det är så roligt att komma in på bloggen och se alla fina och mysiga kommentarer. Det är även ett sätt för mig att berätta för nära och kära hur mitt liv som trettonbarnsmamma är, med både motgångar och medvindar.

 

Är det något ni har funderingar eller undrar över så var inte rädda att fråga!

Hörs senare ikväll!